söndag 30 augusti 2015

Säsongsavslutning på Tjörn

Efteranmälde mig till Tjörn Triathlon, halvironmandistans, eftersom formen kändes så bra efter Kalmar. Plus att det trots regn förra året var en väldigt fin tävling.

Jag hade inte så mycket repsekt för distansen i år som förra året då det var det längsta jag dittills hade gjort som triathlontävling. Kanske nästan hade lite hybris. Hur som helst var inställningen främst att ha det kul. Och att slå förra årets tid.

Det blåste rätt rejält när jag kom upp till Skärhamn strax efter kl sex igår morse, annars såg det ut att bli en fin tävlingsdag. Hämtade ut startkitet (hade råkat bli anmäld som Mattias Jansson istället för Jonson). Fixade i ordning i växlingsområdet. Valde att köra med lite mer minimalistisk packning på cykeln. En 7 dl flaska Vitargo, en bar, tre gels. Inget extra tubdäck, bara en punkaspray och en kolsyrepatron.

Simningen gick bra, försökte hitta fötter att ligga på, kände mig lugn hela vägen. Kom upp efter 34 minuter, 5 minuter bättre än i fjol.

Hade en oproblematisk växling på några sekunder över en minut vilket gör att man bara där kommer om 20-talet andra tävlande. Cykelskorna klipsade, hade både linne och en långärmad tunn cykeltröja under våtdräkten då det var lite svalt på morgonen.

Jag märkte när jag kom ut på cykelbanan att jag har höjt mig ett snäpp i simningen, förra året fick jag börja med att cykla om ett hundratal redan på första milen, nu var det betydligt glesare och jag cyklade redan från början med folk som höll ungefär samma fart som jag. Hade en ok känsla hela cyklingen, det var tuff motvind på 169:an tillbaka till Skärhamn men samma för alla, bara att skita i att det går långsamt, krypa ihop så mycket som möjligt, och inte slita ut sig i onödan. Cyklade på 2:23, fem minuter snabbare än förra året, utan att känna mig särskilt sliten. Hade nu ca 10 minuter till godo på förra årets tid och var vid gott mod. Återigen oproblematisk växlings, ca minuten. Gick ut ganska försiktigt på löpning och hoppades hitta en skön känsla, höll mig runt 4-fart första milen och det kändes som att jag hade en växel till.

Men sen gick det utför ganska snabbt, började få magsmärtor, drog ner på tempot för att se om det hjälpte, det gjorde det inte så mycket. Fick göra två toastopp och sänka tempot. Lyckades i alla fall ta mig i mål och var nöjd med det. Pga bufferten jag byggt upp under cyklingen och simningen slog jag också förra årets tid om än bara med en halvminut. Halvnöjd med insatsen men ändå glad att jag ställde upp, varje gång lär man sig nåt. Igår lärde jag mig vikten av att få i sig dryck och näring som man testat på träning, vet inte om det var det som var orsaken igår, eller om det var kroppen som inte var återhämtad efter Kalmar eller om det bara var en dålig-mag-dag eller lite av varje.

Det har varit en rolig tävlingssäsong där kronan på verket självklart var Kalmar Ironman som gick så bra. Nu blir det lite säsongsvila innan jag planerar vad jag ska hitta på nästa år. Det enda jag har planerat hittills Sandsjöbacka Trail Marathon i januari och Öppet spår i februari. Blir skidtävlingspremiär för mig. Har inte bestämt mig än hur mycket jag ska gå in för det, svårt kanske att ha ett tidsmål med en sån tävling som handlar så mycket om väder och skidföre.

På topphumör ca 60 km in på cyklingen. Bild: Markus Lihnell


tisdag 25 augusti 2015

Formen håller i sig

Var lite osäker på hur hårt en Ironman skulle ta på kroppen. Skulle man inte bli sig själv på flera månader? Av denna anledning var jag lite skeptisk till att följa med på klubbens årliga resa upp till Dalarna för Vasastafetten. Blev dock övertalad och följde med. Jag vilade helt två dagar efter Kalmar, var ganska stel i kroppen och svettades lite extra mycket på natten. På tredje dagen testade jag dock att jogga lite, t o m med några fartökningar barfota på gräs. Tyckte att det funkade. Inget som värkte, fortfarande lite stel bara. På fjärde dagen simmade jag med några kompisar, nästan en Ironmansimning, inga problem, snabbare än i Kalmar t o m. I och för sig lugnt vatten. På femte dagen joggade jag igen och försökte mig på lite längre sträcka tävlingsfart, typ 3:30. Kändes ungefär som vanligt.

Uppe på Vasastafetten sprang jag i år sträcka tre, mellan Mångsbodarna och Risberg. Var lite orolig hur det skulle gå. Uppvärmning var tung. Det var i och för sig skitvarmt. Tyvärr blev dock vårt lag diskat på sträckan innan min, då Patrik väggade totalt i värmen och i princip blev tagen av banan av funktionärer när han var desorienterad ute på en myr. Vi fick i alla fall fortsätta fast utom tävlan och jag kunde springa iväg utan nån press. Maxade ändå och slog faktiskt pulsrekord, 170 i maxpuls och 160 i snitt. (Jag har väldigt låg maxpuls, när jag ligger över 150 är jag rejält ansträngd.) Det är svårt att bedöma farten med tanke på terrängen men jag tyckte att jag höll hyfsat. Trots vårt lags diskning blev det i alla fall en rolig dag då både vårt damlag och vårt mixedlag tog varsin tredjeplats.

Igår körde jag Råda Triathlon, några stenkast från där jag bor. Var med för andra gången i år och det gick faktiskt riktigt bra. Fick ju panikångest där senast i simningen. Känns dock som jag höjt mig ett snäpp i simningen för nu kände jag mig lugn hela vägen och simmade två  minuter snabbare än sist, 1:42 per 100 meter enligt klockan, vilket är det snabbaste jag simmat någonsin på sträckor längre än 100 meter. Dom har flyttat simningen så att man numera får springa typ 400 meter på grusväg för att komma till växling, detta gynnar mig som gammal barfotafantast, kom om så många att det inte var så många kvar att cykla om. Vanligtvis på dessa triathlonkvällar brukar jag cykla om säkert 30-40 pers, nu var det nog inte fler än 10. Cyklingen var kontrollerad, lite sämre tid än sist men det blåste och regnade en del. Kände mig pigg vid T2 och satte full fart. Lyckades till slut komma nästan ända längst fram, bara slagen av Anton Bengtsson. Var före flera som jag aldrig varit före tidigare, bland annat Peter Oom och Eva Nyström. Riktigt nära att kräkas i målet dock.

Så formen verkar hålla i sig. Kanske är det tillfälligt men jag väljer att haka på tåget och kör därför även Tjörn Triathlon nu på lördag, halvironmandistans. Hoppas att det inte regnar i år igen så kan det nog bli en riktigt fin tävling.

måndag 17 augusti 2015

Kalmar Ironman 2015

Plötsligt står man då i hamnen i Kalmar med våtdräkten på och är kissnödig. Ett år har gått sedan jag och några kompisar anmälde oss till detta upphaussade äventyr. Jag har tänkt jäkligt mycket på det under året, och faktiskt tränat ganska bra också. Jag har varit riktigt nervös sen vi anlände till Kalmar två dagar tidigare, ibland haft svårt att veta vad jag ska göra, bara blivit sittande på en stol och tittat rakt fram, som paralyserad, knappt sovit på två dygn, varit frånvarande i alla konversationer som inte varit nervösa samtal om detaljer angående loppet, vad ska man ha med sig för energi, vilka punkalagningsgrejer? Den värsta krisen var när jag strax innan bike check-in kvällen innan hittade två små hål i mitt tubdäck bak, inte så att det hade läckt ut någon luft men jag var övertygad om att det skulle gå sönder när som helst. Blev dock lugnad av kompisarna att det bara var ytliga skador på däcket och att det inte var nån idé att sätta på reservdäcket redan innan start. Jag hade lämnat in cykeln och luften var kvar när jag hade kollat trycket på tävlingsmorgonen. Nu fanns inget mer att göra åt materialet. Nu var det bara jag och mitt lopp.

06:55 ljuder första tutan och proffsen sticker iväg. Pulsen går upp. Jag, Jonas S, Jonas H och Joakim står i gruppen som planerar att simma på ca 1:10, det är självseedning som gäller och man får nettotid från när man går ner i vattnet. Jag hade tidigare under veckan testat att simma hela distansen för första gången, det gjorde jag ganska lugnt på 1:13 så jag tyckte inte att jag överskattade min förmåga genom att stå där. Det var i och för sig i en lugn insjö, nu var det hav och 12 sekundmeter vind och ganska rejäla vågor längre ut, något som skulle visa sig ta ut sin rätt på tiderna och även för de ca 40 tävlande som fick bryta redan under simningen.

Långsamt börjar ledet röra sig mot vattnet. Lite overkligt, lite häftigt och ganska fokuserat hoppar jag till slut ner i vattnet, under någon sekund känner jag bara vattnet runtomkring mig och det skulle kunna vara starten på vilken simtur som helst, sen kommer jag upp till ytan igen och ser den mäktiga synen av hundratals människor som liksom jag tränat för detta tillfälle under flera månader eller kanske år. Jag känner mig gripen av allvaret men ändå faktiskt laddad och exalterad, och än så länge lugn. Ingen panik.

Första halvkilometern går rakt mot vågorna och det är rejält guppigt och svårt att navigera, jag försöker hålla mig lugn och simma åt samma håll som alla andra och hoppas att jag då hamnar rätt, får bara ibland en skymt av första bojen där vi ska svänga vänster, norrut mot Ölandsbron. Det är svårt att bedöma tiden i vattnet men det känns som att det tar en evighet att komma till första svängen. Tillslut där och nu vet jag att det är nästan en kilometer rakt norrut med vågorna från sidan. Håller mig fortfarande lugn, andas lugnt, accepterar vågorna, vet att första halvan av simningen är värst, sen ska men med vågorna inåt hamnen igen och sista kilometern går i sjölä innanför vågbrytaren. Navigerar lite fel efter norra vändningen, jag och flera andra blir vinkade åt rätt håll av funktionärer på en båt. Försöker surfa med vågorna på vägen tillbaka mot hamnen. Skönt att vara inne på lugnare vatten. Blir lite trångt in under första bron, men ingen fara. Efter andra bron ser man swim-exit 200 meter längre bort och det är medströms. Fylls av glädje. Fy fan, jag är på väg! Har nojat mycket för simningen då det är min sämsta gren och då jag ibland fått panikångest under masstarter. Måste dock säga att självseedningen i Kalmar funkar utmärkt och att de allra flesta uppskattar sin förmåga väldigt bra, det kändes som att jag höll jämn takt med alla runt omkring mig. Kollar på klockan för första gången när jag kommer uppför rampen, 1:17, helnöjd med det med tanke på de ganska tuffa förhållandena, men mest nöjd med att jag jag klarade simningen utan mentala svackor. Så häftigt att vara uppe ur vattnet. Cykla och springa kan jag, det har jag gjort hela livet.

Från swim-exit är det bara ca 50 meter till att man tar sin påse med grejer man behöver till cykeln och därefter ombytestältet. Får snabbt tag på påsen som bara innehåller min hjälm och race-belt med nummerlapp. I ombytestältet är det fullt av folk på bänkarna, har aldrig fattat varför folk tar så lång tid på sig i växlingarna. Jag sätter mig inte ner, drar av mig våtdräkten och lägger den i samma påse som tidigare innehöll hjälmen, sätter på mig hjälmen och knäpper den, sätter på mig race-belt och springer mot cykeln där jag har skorna färdigiklickade i pedalerna. Hittar cykeln utan problem och springer vidare med den mot bike-out. Upp på cykeln och klarat T1 på strax över 2 minuter.

Jag har fått många råd från erfarna Ironman-deltagare, vissa har jag tagit till mig och vissa inte lika mycket. Men en sak som jag själv har missat på tidigare på kortare tävlingar är att gå ut för hårt i början både på simning, cykel och löpning. Vid växlingen i Kalmar och i början av cyklingen är det ett enormt publikstöd och man känner sig som en rockstjärna, adrenalinet stiger till öronen och det känns rimligt att gå ut i sådär 50 km/h. Försökte verkligen att lugna mig själv, rulla försiktigt medan jag spände åt skorna och sen långsamt komma upp i marschfart. Släppte förbi ett par ivriga själar på väg mot Ölandsbron. Mitt lopp, mitt tempo.

Ut på cyklingen. Bild: Maria


Efter bara ett par kilometer kommer man upp på Ölandsbron som direkt stiger 40-50 höjdmeter vilket är största klättringen på den annars flacka cykelbanan. Här går man även rakt mot 12 sekundmeters motvind så det är bara att acceptera att det inte går fort, ingen idé att ha nån brådska, det finns gott om tid att cykla sig trött på. Eftersom jag ändå är betydligt bättre cyklist än simmare ligger jag i omkörningsfil i princip hela den 6 km långa bron, här är det omöjligt för de tävlande att följa reglerna om att man ska ha 10 meters lucka till framförvarande då det är så många som sticker ut samtidigt. Cyklar om ett pärlband av säkert 100 personer över bron. Trampar på ganska bra utför på bron men kommer på grund av motvinden knappt upp i 30 km/h.

När man kommer till Färjestaden på Öland efter bron svänger man söderut. Det är inte längre motvind men istället en kraftig sidvind, vet inte hur mycket detta påverkar rent effektmässigt men det är mentalt ganska jobbigt. Fortsätter att cykla om ganska många som har simmat bättre än mig, blir också omcyklad av några, de flesta av dessa kommer jag dock byta plats med under stora delar av cyklingen. Försöker komma in i en harmonisk cykling och tänka på att äta och dricka kontinuerligt och lagom och inte bli upphetsad och jaga placeringar. Jag har mycket krafter kvar men det är många timmar av tävlingen kvar också. På cykeln har jag en 7 dl flaska med sportdryck mellan armarna på styret. Bakom sadeln har jag en 5 dl flaska till hälften fylld med energigel och hälften vatten (efter tips från Ralph). Tanken är att ta kontinuerliga sippar från energigelflaskan under hela cyklingen (för att slippa krångla med att öppna gelförpackningar) och att byta ut flaskan mellan armarna och ta nya vid stationerna med växelvis sportdryck och växelvis vatten beroende på vad jag känner för. I den lilla väskan på stången bakom styret har jag 3 st bars där jag klippt upp förpackningen, samt ytterligare 3 gels. Bakom sadeln har jag även förberett för 2 st eventuella punkor med ett använt ihoprullat tubdäck, en punkaspray, däckavtagare, rakblad (för att skära bort däcket om jag inte skulle få av det) samt två stycken kolsyrepatroner.

Man kan säga att cyklingen är ganska lång och egentligen händelselös. Man är utlämnad åt sina egna tankar. Ibland kan man känna att det är jävligt långt kvar, har inte kommit halvvägs ännu. Jag frågar mig själv om jag är trött. Svaret är väl nja, inte så värst, skulle kunna trycka på bra mycket mer om det inte väntade ett marathon att springa efteråt. Mest är jag trött på bruset i hjälmen av den eviga sidvinden och stelheten i nacken av att sitta som en apa. Det är skönt när man ibland kan resa sig upp från aeropositionen när det kommer en skarp kurva eller en liten uppförsbacke, få sträcka ut lite i nacken och armarna. Jag byter flaska för första gången vid ca 70 km, byter till vatten, häller en del över mig och dricker en del, det börjar bli varmt men inte plågsamt varmt. Det glesar ut lite i cykelledet men jag fortsätter att cykla om duktiga simmare men sämre cyklister kontinuerligt. Nånstans runt 80 km får man en otroligt skön medvindsträcka när man cyklar tillbaka västerut på öland. Det blir tyst från vindbruset och jag trampar på ganska lätt i 50-60 km/h. Efter det är det åter ett par mil norrut med sidvind innan man kommer till Färjestaden igen efter drygt 100 km. Kollar inte så mycket på klockan vilken hastighet jag håller, har inte heller nån wattmätare, kör på känsla. Cyklar om Emma Igelström strax efter 100 km.

I en vänstersväng inne i Färjestaden händer något märkvärdigt. Det är ett grymt publikstöd hela vägen. Just här står en grupp människor och gör vågen för mig, jag ger dom en slängkyss som tack. Sen bryter jag ihop och börjar gråta. Hulkar och gråter och trampar vidare. Jag har tänkt på den här tävlingen så länge. Skrattar åt mig själv och min emotionella inkontinens. Gråter lite till. Nu jävlar ska vi bränna på i medvinden över bron tillbaka till fastlandet.

Medvinden är fantastisk. Först ligger jag ner i aeroställning och trampar på lite lagom vilket ger ca 50 km/h. Sen märker jag att det är helt tyst från vind, jag har på grund av den starka medvinden relativ nollvind och märker att jag lika gärna kan sätta mig rakt upp och trampa lika fort. Sitter alltså rakt upp, totalt oaerodynamiskt och trampar på lätt i över 50 km/h, som att jag flyger över sundet. Fucking fantastisk känsla, känner mig övermänsklig.

Efter att jag flugit över Kalmarsund kommer jag strax tillbaka in i Kalmar efter 120 km för vändning ut på den kortare cykeldelen norr om Kalmar. Publiken är enorm. Inga ord finns att beskriva. Det får bli en bild som jag tror är härifrån:

120 km gjorda, 60 km kvar. Bild: Maria
Två tredjedelar gjorda, fortfarande känner jag mig stark. Bara ont i nacken och i baken. Börjar nu fundera på det som skall komma. Marathonet. Jag har sprungit över 20 lopp på marathondistansen eller längre under mitt liv. Jag ser mig själv som en ganska erfaren och god löpare. Det finns ett visst självförtroende men ingen säkerhet, jag har aldrig sprungit så långt efter 18 mils cykling. Och mitt viktigaste mål med denna tävling är att klara den. Kör hellre konservativt än att försöka spänna bågen. Sista 6 milen cykling blir därför med den efterföljande löpningen i åtanke. Det är lite kringelikrokig cykling på landet norr om Kalmar, större bilvägar, mindre landsvägar, bostadsområden och ibland på cykelbanor. Jag börjar bli tröttare men mest av allt vill jag komma ut på löpningen och slippa sitta på cykeln. Fortfarande plockar jag placeringar, blir omkörd av någon enstaka som jag oftast kör om igen efter ett tag. Folk börjar tröttna nu och jag känner mig fortfarande relativt stark. Sista 2-3 km in mot Kalmar tar jag ner intensiteten ännu mer, tar ur fötterna ur skorna och trampar på lite lätt med fötterna ovanpå skorna sista 500 m. Hur ska det kännas att hoppa av cykeln och börja springa. Kommer fram till linjen och hoppar av cykeln efter 5 timmar och 14 minuter i sadeln. Benen funkar. Skönt att känna asfalten under bara fötter. Hänga upp cykeln, ta run-bag, in i tältet igen, sitta ner 30 sekunder, på med strumpor och skor, keps, en gel i handen, och ut. 2 min 14 s på T2. Nu börjar dödsmarschen.

För det känns så om man som löpare är van vid löptävlingar. Tvingar mig själv att hålla nere tempot, tassa på så lätt som möjligt första 2 km genom centrum med fortfarande enormt publikstöd. Stannar 30 sekunder och pinkar vid första vätskan. Vätskestationerna ligger varannan kilometer vilket inte är överdrivet i värmen och med en kropp som redan från löpstart ligger på gränsen energi och vätskemässigt.

Man springer tre varv om 14 km där första 2 km går genom centrum med dubbla publikled stora delar. Sen ut i villakvarter där det fortfarande är publik så gott som varje meter av banan. Helt otroligt. Jag låter kanske som jag är köpt av Ironman corporation men det är jag faktiskt inte, arrangemanget är superproffsigt och både funktionärer och publik är de bästa jag sett. Tack som fan!

Första varvet är helt ok, håller i handbromsen och tänker på hur långt det är kvar. Häller vatten över mig vid varje chans. Andra varvet får jag börja kämpa men det funkar fortfarande att hålla ca 4:45/km. När jag passerar halvvägs på löpningen har jag ca 1h45min att klara 10 h. Ska väl gå, men jag orkar inte lägga mer press på mig själv att klara vissa tider. Målet var att genomföra detta, helst utan att gå sista milen. Kan dock inte släppa tanken på 10 timmar. Försöker vara i nuet. Just detta steget jag springer värker lite i låren men det är hanterbart. Inte mer än 13-14 på en 20-gradig Borgskala. Försöker njuta men det blir svårare att orka tacka publiken som hejar på. Snackade med en kille på första varvet som sa att på tredje varvet kommer det kännas som att kroppen vill stänga ner. Och lite så var det. Kroppen började liksom tycka att nu får det fan vara nog med galenskapen. Hehe.

Man får ta till alla löjliga hjälteramsor. When the going gets tough... / An Ironman is like wrestling a gorilla, you don't stop when you're tired, you stop when the gorilla is tired. Så löjligt alltihop men samtidigt så jävla blodigt allvar. Jag vill vara en Ironman. ;)

Med 10 km kvar har jag 52 minuter på mig. Det ska väl gå men jag är inte säker. Väggen kan komma, krampen kan komma. Räknar ner kilometerna. Till slut kommer jag in i Kalmar centrum för sista gången, 1500 meter kvar. Kan t o m höja farten lite in på upploppet.

Fan va gött! Bild: Maria

Så står man där till slut i målfållan, lite löjligt leende efter 9 timmar, 58 minuter och 30 sekunder (avslutande maran på 3 h 21 min). Ett Ironmanår är slut. Allt funkade. Inga större missar. Tror jag disponerade krafterna bra. Kom upp från simningen på plats 605, avancerade på cyklingen till plats 223 och i mål på plats 102. 98:a av herrarna, 22:a i min åldersklass. Ingen kvalificering till Kona men det har jag ändå inte råd med.

Tack till alla nära och kära som har stått ut med allt Ironman-snack och alla träningstimmar. Tack till all fantastisk publik i Kalmar och alla fantastiska funktionärer. Jag kommer tillbaka till Kalmar igen men troligtvis inte nästa år då det just nu är en enorm hets på platserna som jag inte orkar bry mig om.

Till sist en bild från Heroes hour, när de sista tävlande går i mål, de som varit ute i nästan 16 timmar.

Heroes hour. Bild: Maria