Fick nackspärr igår kväll. Kom helt plötsligt när jag satt och såg på teve. Kunde knappt röra huvudet. Tänkte sen att jag skulle dricka lite sprit för att lösa nackspärren men det enda jag hade hemma var ouzo och det är så jäkla äckligt så det blev bara en halv klunk.
Vaknade idag med fortfarande nackspärr. Tänkte att det skulle bli bättre om jag simmade lite men det blev det inte, plågade mig igenom 700 meter sen fick det vara nog. Bastun efteråt hjälpte inte heller. Har fortfarande nackspärr men det är aningen bättre.
Satt och kollade på ett videoklipp från cykelbanan på Kalmar idag. Vet inte om det var nackspärren som gjorde det men jag blev så sjukt osugen på att göra en ironman, att sitta där i 5 timmar böjd över tempostyret och sen inte vara klar utan ge sig ut och springa långt efter också. Ingen ironmankänsla idag. På såna här långa distanser är det ju rätt så viktigt att verkligen ha den rätta känslan, annars blir det en extremt lång och tung dag. Det är nog också viktigt att inte ha nackspärr.
Veckan som har gått har gett mig ytterligare bevis på min för tillfället risiga löpform. Jag sprang faktiskt till och från jobbet för första gången på länge i torsdags, det kändes ok. Men igår när jag skulle sparra Peter på ett marathonförberedande långpass (för honom) som var planerat till 15 km @ 4:25-4:30 + 20 km progressivt @ 4:00 till 3:45 gick det riktigt dåligt. Den första delen kändes ok, den blev lite för snabb, ca 4:10/km men det var pratfart. Efter en kort drickapaus, när vi sen skulle öka, var det som om det fanns en extremt tydlig gräns vid 4:00-fart och jag gick från att vara ganska fräsch till att se stjärnor inom loppet av några minuter. Fick bryta efter bara 20 km totalt medan Peter ångade vidare. Efter att ha pustat ut sådär 10 minuter kunde jag i alla fall jogga ner några kilometer. Men på sätt och vis känns det bra att vara i riktigt dålig form för då kan det bara bli bättre. Löpningen kommer dock vara lågprioriterad ytterligare en tid.
Men jag tror ändå att det kommer gå bra i Kalmar. Det är så klart mycket som jag inte har makt över som ska stämma. Men det intressanta som det känns just nu är att se hur mycket jag själv har makt över. Kan jag på ett knappt års tid få mig själv i sådan fysisk och mental form att utmaningen kommer kännas inspirerande och så att jag kommer kunna genomföra den på ett sätt som känns bra. Det är väl så klart svårt att genomföra en ironman helt utan lidande. Men jag är i grunden ingen masochist utan snarare en hedonist. Jag ser ingen anledning till lidandet i sig. Jag ser inte att mitt liv blir bättre bara för att jag har bockat av en ironman på listan. Jag vill att utmaningen ska bära sina egna kostnader, att både vägen dit och själva genomförandet ska vara värt det. För egentligen bryr väl sig varken jag eller någon annan om jag har gjort det eller det. Det som kan vara intressant både för mig och andra är själva resan. Själva målgången (om jag når dit) blir bara en punkt för projektet. Och efter det får man ställa blicken mot något annat mål, eller om man misslyckas, kanske försöka igen.
söndag 28 september 2014
söndag 21 september 2014
Fortsatt på halvfart
Det här inlägget blir väl ungefär som det förra. Ingen massiv träning under veckan alltså.
1. Har cykelpendlat till jobbet varje dag plus lite extra för ärenden och så. Vet inte riktigt om det ska kallas träning för det är oftast ganska lugnt och jag har bara 8 km till jobbet. Samlat ihop sådär 12 mil på detta sätt i alla fall. Å andra sidan om jag loggar ett tretimmarspass på racern har ju större delen av det också varit på ganska behaglig ansträngningsnivå så jag väljer att fortsätta kalla cykelpendlingen för träning, i uppförsbackarna kan jag till och med bli lite andfådd ibland.
2. Har simmat måndag, tisdag och söndag. 2000 meter rakt av i måndags, tog 40 minuter ganska exakt. I tisdags var 50-metersbassängen på Åby delad så det var bara 25 meter och det var dessutom ganska trångt. Detta förstörde min plan (som var att simma 2000 meter rakt av precis som dagen innan). Trängdes ett tag med de 5-6 andra personer som var i den enda 25-metersbanan som var öppen för allmänheten innan några av dem lämnade. Då fick jag för mig att köra 50-metersintervaller med start var 90:e sekund. De tog ungefär 45 sekunder styck med ganska kontrollerad ansträngning. 45 sekunder vila således. Körde väl ett 10-tal sådana innan jag gick och bastade. Idag (söndag) tänkte jag att det var dags att testa lite längre än 2000 meter så jag simmade 3000 meter i ett svep. Gjorde detta i våras en gång på 67 minuter. Idag tog det ca 62 minuter utan att jag hittade någon riktigt bra känsla. Så det kändes positivt. Börjar få till voltvändningar som inte ser allt för komiska ut också. Simningen känns ganska kul just nu.
3. Ett löppass blev det under veckan och det gjorde jag igår. Ville så väldigt gärna att det skulle kännas fantastiskt skönt men det gjorde det inte. Trots perfekt höst/sensommarväder. Sprang mestadels på stigar hemifrån och genom Delsjöterrängen, första timmen kändes ok och några gånger nästan njutbart. Men när jag kom fram till Brudarebacken efter dryga timmens löpning började jag känna mig yr i huvudet, försökte trycka på uppför för att möjligen väcka mig själv men det var bara slitsamt och när jag väl kom upp var jag helt slut och satte mig i en träfåtölj, som av någon anledning står längst upp vid liftgatan. Satt där och pustade i en kvart eller så och hade ingen som helst lust att springa mer. Kollade på ett modellflygplan som någon körde med vid sidan av backen och undrade hur jag skulle orka släpa mig hem. Efter ett tag fick jag mig ändå till att resa mig och påbörja en långsam jogg hemåt med några omvägar för att få ihop de planerade två timmarnas löpning. Stannade klockan utanför min port efter två timmar och en sekund. Bra planerat. Men usch vilken dålig form jag är i. Minns hur jag för ett år sen var i mitt livs form och sprang Lidingöloppet på 1h50min.
Tänker just nu hur jag ska lägga upp träningen inför nästa års Ironman, mest på så sätt för att ha kvar motivationen (eller få tillbaka motivationen). Jag tänker att jag vill ha ett delmål. Funderar på om det ska bli Göteborgsvarvet, har ju inte sprungit det på riktigt sen 2011 då jag gjorde 1:14 där. Skulle vilja springa under 1:10. Alla som man känner som inte är så insatta i löpning brukar ju alltid fråga vad man har gjort på varvet och då skulle det ju vara kul att ha en riktigt bra tid att skryta med. Så då tänker jag att jag kommer träna lite blandat och som jag känner för fram till februari/mars nån gång. Och sen göra en toksatsning bara på löpning i 2-3 månader för att förhoppningsvis gå som ett spjut på varvet. Sen efter att jag fixat det så blir det mer fokus på cykel fram till Kalmar 3 månader senare. Men det är ju långt kvar så jag vet inte. Just nu är simningen det enda som känns lite kul så ett tag framöver blir det det som är fokus.
1. Har cykelpendlat till jobbet varje dag plus lite extra för ärenden och så. Vet inte riktigt om det ska kallas träning för det är oftast ganska lugnt och jag har bara 8 km till jobbet. Samlat ihop sådär 12 mil på detta sätt i alla fall. Å andra sidan om jag loggar ett tretimmarspass på racern har ju större delen av det också varit på ganska behaglig ansträngningsnivå så jag väljer att fortsätta kalla cykelpendlingen för träning, i uppförsbackarna kan jag till och med bli lite andfådd ibland.
2. Har simmat måndag, tisdag och söndag. 2000 meter rakt av i måndags, tog 40 minuter ganska exakt. I tisdags var 50-metersbassängen på Åby delad så det var bara 25 meter och det var dessutom ganska trångt. Detta förstörde min plan (som var att simma 2000 meter rakt av precis som dagen innan). Trängdes ett tag med de 5-6 andra personer som var i den enda 25-metersbanan som var öppen för allmänheten innan några av dem lämnade. Då fick jag för mig att köra 50-metersintervaller med start var 90:e sekund. De tog ungefär 45 sekunder styck med ganska kontrollerad ansträngning. 45 sekunder vila således. Körde väl ett 10-tal sådana innan jag gick och bastade. Idag (söndag) tänkte jag att det var dags att testa lite längre än 2000 meter så jag simmade 3000 meter i ett svep. Gjorde detta i våras en gång på 67 minuter. Idag tog det ca 62 minuter utan att jag hittade någon riktigt bra känsla. Så det kändes positivt. Börjar få till voltvändningar som inte ser allt för komiska ut också. Simningen känns ganska kul just nu.
3. Ett löppass blev det under veckan och det gjorde jag igår. Ville så väldigt gärna att det skulle kännas fantastiskt skönt men det gjorde det inte. Trots perfekt höst/sensommarväder. Sprang mestadels på stigar hemifrån och genom Delsjöterrängen, första timmen kändes ok och några gånger nästan njutbart. Men när jag kom fram till Brudarebacken efter dryga timmens löpning började jag känna mig yr i huvudet, försökte trycka på uppför för att möjligen väcka mig själv men det var bara slitsamt och när jag väl kom upp var jag helt slut och satte mig i en träfåtölj, som av någon anledning står längst upp vid liftgatan. Satt där och pustade i en kvart eller så och hade ingen som helst lust att springa mer. Kollade på ett modellflygplan som någon körde med vid sidan av backen och undrade hur jag skulle orka släpa mig hem. Efter ett tag fick jag mig ändå till att resa mig och påbörja en långsam jogg hemåt med några omvägar för att få ihop de planerade två timmarnas löpning. Stannade klockan utanför min port efter två timmar och en sekund. Bra planerat. Men usch vilken dålig form jag är i. Minns hur jag för ett år sen var i mitt livs form och sprang Lidingöloppet på 1h50min.
Tänker just nu hur jag ska lägga upp träningen inför nästa års Ironman, mest på så sätt för att ha kvar motivationen (eller få tillbaka motivationen). Jag tänker att jag vill ha ett delmål. Funderar på om det ska bli Göteborgsvarvet, har ju inte sprungit det på riktigt sen 2011 då jag gjorde 1:14 där. Skulle vilja springa under 1:10. Alla som man känner som inte är så insatta i löpning brukar ju alltid fråga vad man har gjort på varvet och då skulle det ju vara kul att ha en riktigt bra tid att skryta med. Så då tänker jag att jag kommer träna lite blandat och som jag känner för fram till februari/mars nån gång. Och sen göra en toksatsning bara på löpning i 2-3 månader för att förhoppningsvis gå som ett spjut på varvet. Sen efter att jag fixat det så blir det mer fokus på cykel fram till Kalmar 3 månader senare. Men det är ju långt kvar så jag vet inte. Just nu är simningen det enda som känns lite kul så ett tag framöver blir det det som är fokus.
onsdag 10 september 2014
Viloperiod och simträning
Det var inte helt bestämt att Tjörn Triathlon skulle vara säsongsavslutning för mig. Jag hade en idé om att sätta ett ytterligare mål innan årets slut, till exempel ett marathon. Men nu efter lite betänketid känns det rätt att ta det lugnt ett tag. Jag klarar inte av att vara träningsmanisk hur länge som helst. Jag gillar att träna men ibland kan jag bli lite överfokuserad när jag tränar inför specifika mål för länge. Veckan efter Tjörn sprang jag en liten lokal löptävling, Finnsjön Runt, ett terränglopp på 11,5 km som jag sprungit ett par gånger tidigare. Jag lyckades i och för sig vinna (i inte så svår konkurrens) men det kändes mentalt tufft på något sätt. Det var inte så roligt. Därmed var beslutet fast att jag ska ta det lugnt på obestämd tid, jag vet inte hur länge, kanske ända till årsskiftet.
Det plötsligt påkommande stillasittande livet (förutom lite cykelpendling) slog dock hårt mot min psykiska hälsa så jag bestämde att jag måste göra någonting. Tankarna sista tiden har ju snurrat en del kring Ironman. Hur man blir bra på detta, och mer specifikt, hur JAG blir bra på detta. Jag tror på att till stor del bejaka sin individualitet när det gäller att träna för att bli bra på något, att lita på sin känsla (om man har någon sådan) för hur just jag tror att jag ska lyckas bra med detta. Denna ensliga väg kan ju lätt leda en totalt fel. Men även detta är något jag lockas av, att göra helt jävla fel och (förhoppningsvis) inse det, och sen resa sig och ställa in kompassen på nytt och försöka igen. Jag tror man lär sig bättre då. Och om inte annat får man i alla fall nöjet av att misslyckas.
Löpning är jag för tillfället totalt less på, jag hoppas och tror att den lusten kommer tillbaka, men just nu finns den inte där. Vädret tillåter förvisso cykling fortfarande men det känns som att de dagarna är räknade och jag cyklar ändå fram och tillbaka till jobbet varje dag. Så då är det simning kvar. Min utan tvekan sämsta gren. Så jag åkte till Åbybadet och köpte mig ett månadskort i söndags.
Så nu tänker jag helt prioritera simningen en månad framöver. Jag tror att detta kan ge mig mycket även om det är ett år kvar till Kalmar Ironman. Jag behöver ju helt enkelt lära mig simma, hitta en bra och effektiv teknik. Många tipsar om simcoacher och kurser men jag har bestämt mig för att själv är bäste dräng och dessutom har jag patologiskt svårt för auktoriteter. Så även om det kanske tar lite mer tid och det blir massa onödiga fel som jag kunde ha undvikit om jag låtit någon lära mig rätt från början så känns det här roligare för mig. Planen är enkel: Inga drills, inga intervaller, inga paddlar eller dolmar. Bara jag och så mycket distans som möjligt. Jag tänker att simmar man tillräckligt mycket kan man inte undvika att bli bättre. Jag kanske har fel men då får jag åtminstone lära mig det.
Sen i söndags har jag kört tre stycken simpass och dessa har sett exakt likadana ut. 2000 meter så snabbt jag kan. I söndags kändes simningen ganska risig så det tog det mig ca 44 minuter (har inte börjat kolla sekunder än), i måndags vet jag inte riktigt för jag tappade räkningen, men troligtvis lite snabbare. Idag gjorde jag det på ca 41 minuter. Så om man extrapolerar den utvecklingskurvan kommer jag vara nere på 25 minuter innan månaden är slut. (Men så funkar det kanske inte)
Skämt åsido - simning känns kul just nu och jag gillar att basta efteråt. Det ska bli intressant att se vad en månads intensivträning kan ge. Och jag hoppas att jag helt plötsligt en dag vaknar och känner mig sugen på att springa igen.
Det plötsligt påkommande stillasittande livet (förutom lite cykelpendling) slog dock hårt mot min psykiska hälsa så jag bestämde att jag måste göra någonting. Tankarna sista tiden har ju snurrat en del kring Ironman. Hur man blir bra på detta, och mer specifikt, hur JAG blir bra på detta. Jag tror på att till stor del bejaka sin individualitet när det gäller att träna för att bli bra på något, att lita på sin känsla (om man har någon sådan) för hur just jag tror att jag ska lyckas bra med detta. Denna ensliga väg kan ju lätt leda en totalt fel. Men även detta är något jag lockas av, att göra helt jävla fel och (förhoppningsvis) inse det, och sen resa sig och ställa in kompassen på nytt och försöka igen. Jag tror man lär sig bättre då. Och om inte annat får man i alla fall nöjet av att misslyckas.
Löpning är jag för tillfället totalt less på, jag hoppas och tror att den lusten kommer tillbaka, men just nu finns den inte där. Vädret tillåter förvisso cykling fortfarande men det känns som att de dagarna är räknade och jag cyklar ändå fram och tillbaka till jobbet varje dag. Så då är det simning kvar. Min utan tvekan sämsta gren. Så jag åkte till Åbybadet och köpte mig ett månadskort i söndags.
Så nu tänker jag helt prioritera simningen en månad framöver. Jag tror att detta kan ge mig mycket även om det är ett år kvar till Kalmar Ironman. Jag behöver ju helt enkelt lära mig simma, hitta en bra och effektiv teknik. Många tipsar om simcoacher och kurser men jag har bestämt mig för att själv är bäste dräng och dessutom har jag patologiskt svårt för auktoriteter. Så även om det kanske tar lite mer tid och det blir massa onödiga fel som jag kunde ha undvikit om jag låtit någon lära mig rätt från början så känns det här roligare för mig. Planen är enkel: Inga drills, inga intervaller, inga paddlar eller dolmar. Bara jag och så mycket distans som möjligt. Jag tänker att simmar man tillräckligt mycket kan man inte undvika att bli bättre. Jag kanske har fel men då får jag åtminstone lära mig det.
Sen i söndags har jag kört tre stycken simpass och dessa har sett exakt likadana ut. 2000 meter så snabbt jag kan. I söndags kändes simningen ganska risig så det tog det mig ca 44 minuter (har inte börjat kolla sekunder än), i måndags vet jag inte riktigt för jag tappade räkningen, men troligtvis lite snabbare. Idag gjorde jag det på ca 41 minuter. Så om man extrapolerar den utvecklingskurvan kommer jag vara nere på 25 minuter innan månaden är slut. (Men så funkar det kanske inte)
Skämt åsido - simning känns kul just nu och jag gillar att basta efteråt. Det ska bli intressant att se vad en månads intensivträning kan ge. Och jag hoppas att jag helt plötsligt en dag vaknar och känner mig sugen på att springa igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)