Nackspärr

Fick nackspärr igår kväll. Kom helt plötsligt när jag satt och såg på teve. Kunde knappt röra huvudet. Tänkte sen att jag skulle dricka lite sprit för att lösa nackspärren men det enda jag hade hemma var ouzo och det är så jäkla äckligt så det blev bara en halv klunk.

Vaknade idag med fortfarande nackspärr. Tänkte att det skulle bli bättre om jag simmade lite men det blev det inte, plågade mig igenom 700 meter sen fick det vara nog. Bastun efteråt hjälpte inte heller. Har fortfarande nackspärr men det är aningen bättre.

Satt och kollade på ett videoklipp från cykelbanan på Kalmar idag. Vet inte om det var nackspärren som gjorde det men jag blev så sjukt osugen på att göra en ironman, att sitta där i 5 timmar böjd över tempostyret och sen inte vara klar utan ge sig ut och springa långt efter också. Ingen ironmankänsla idag. På såna här långa distanser är det ju rätt så viktigt att verkligen ha den rätta känslan, annars blir det en extremt lång och tung dag. Det är nog också viktigt att inte ha nackspärr.

Veckan som har gått har gett mig ytterligare bevis på min för tillfället risiga löpform. Jag sprang faktiskt till och från jobbet för första gången på länge i torsdags, det kändes ok. Men igår när jag skulle sparra Peter på ett marathonförberedande långpass (för honom) som var planerat till 15 km @ 4:25-4:30 + 20 km progressivt @ 4:00 till 3:45 gick det riktigt dåligt. Den första delen kändes ok, den blev lite för snabb, ca 4:10/km men det var pratfart. Efter en kort drickapaus, när vi sen skulle öka, var det som om det fanns en extremt tydlig gräns vid 4:00-fart och jag gick från att vara ganska fräsch till att se stjärnor inom loppet av några minuter. Fick bryta efter bara 20 km totalt medan Peter ångade vidare. Efter att ha pustat ut sådär 10 minuter kunde jag i alla fall jogga ner några kilometer. Men på sätt och vis känns det bra att vara i riktigt dålig form för då kan det bara bli bättre. Löpningen kommer dock vara lågprioriterad ytterligare en tid.

Men jag tror ändå att det kommer gå bra i Kalmar. Det är så klart mycket som jag inte har makt över som ska stämma. Men det intressanta som det känns just nu är att se hur mycket jag själv har makt över. Kan jag på ett knappt års tid få mig själv i sådan fysisk och mental form att utmaningen kommer kännas inspirerande och så att jag kommer kunna genomföra den på ett sätt som känns bra. Det är väl så klart svårt att genomföra en ironman helt utan lidande. Men jag är i grunden ingen masochist utan snarare en hedonist. Jag ser ingen anledning till lidandet i sig. Jag ser inte att mitt liv blir bättre bara för att jag har bockat av en ironman på listan. Jag vill att utmaningen ska bära sina egna kostnader, att både vägen dit och själva genomförandet ska vara värt det. För egentligen bryr väl sig varken jag eller någon annan om jag har gjort det eller det. Det som kan vara intressant både för mig och andra är själva resan. Själva målgången (om jag når dit) blir bara en punkt för projektet. Och efter det får man ställa blicken mot något annat mål, eller om man misslyckas, kanske försöka igen.