Mattias Triathlonblogg: Mölnlyckeloppet 2015

Tävlingspremiären kom sent i år pga de problem med motivation och knä som jag tidigare har skrivit om.

I torsdags var det lite smygpremiär med klubbmästerskap på 1000 meter, väldigt mycket inte min distans men därför också ganska skönt att börja med. Jag har tänkt en del på detta med prestationsångest och tävlingsnerver under den tid jag inte har tävlat, alltså det senaste halvåret. Jag är en av ganska många tror jag som nog har lite väl mycket av tävlingsnerver, på det sättet att det dels inte blir roligt att tävla förrän tävlingen är över och dels på det sättet att jag tror att det faktiskt påverkar min prestation negativt. Men det är väldigt svårt att ändra sätt att tänka och känna i vissa situationer. Jag kan ju förstå att det egentligen spelar väldigt liten roll om jag lyckas bra eller mindre bra i nån liten tävling. Men samtidigt griper prestationsångesten tag i min hjärna som en klo. Å ena sidan kan jag tänka att om jag inte var nervös innan skulle det inte vara värt det. Att det liksom är den stora utmaningen att möta sin ångest. Men å andra sidan skulle jag vilja kunna stå på startlinjen och vara lite mera avslappnad. Försöka ha lite roligt under själva loppet och inte bara känna lättnad när det är över.

Så detta hade jag satt som mitt huvudmål inför säsongens första två tävlingar, 1000 meter i torsdags och 10 km landsväg idag i Mölnlyckeloppet. Jag lyckades ganska bra med detta innan loppet i torsdags, jag var inte helt besatt av eventuella tider eller placeringar. (Även om de så klart fanns i bakhuvudet.) Själva loppet gick väl ok, jag tog det ganska lugnt första varvet och försökte sen jobba mig uppåt och nådde till slut andraplatsen bakom min lillebror (som jag fick stryk av för första gången) kände mig nöjd och klappade mig själv på ryggen för att hyfsat ha hållit nerverna i styr och genomfört ett för mig helt ok 1000-meterslopp (2:53, några sekunder efter PB).

Inför loppet idag hade jag kanske lite svårare med nerverna på förmiddagen innan loppet som startade kl 13. Jag kände mig spänd och det var väldigt svårt att släppa tankarna på hur jobbigt det är att springa 10 km på max och oron inför om det skulle gå bra eller dåligt och även om jag skulle kunna hantera det bra om det skulle gå dåligt. Jag försökte styra tankarna till att bara vara i nuet under loppet och bara springa så fort jag kan i varje givet ögonblick. Kände mig till slut ganska avslappnad på startlinjen kl 13. Den enda jag kände igen som jag vet säkert är snabbare än jag var Patrik Andersson från Hälle. Jag ville våga ligga på hög ansträngningsnivå och inte safe:a allt för mycket.

Från start blev det direkt några meter upp till Patrik och jag lade mig i rygg på en okänd kille. Det var ganska styv motvind första kilometern så jag försökte tjäna lite energi genom att ligga bakom honom. Farten var nog ganska bra men inte mördande. Jag gick upp bredvid killen och fick en känsla av att han nog hade startat ganska optimistisk så strax innan första kilometermarkeringen tryckte jag på lite extra och chansade på att få en lucka, vilket jag fick ganska omgående. Luckan växte ganska snabbt och redan när man sprang genom hästhagarna efter 2 km hade jag nog drygt 50 meter och det kändes nästan klart att jag skulle ta andraplatsen då jag kände att jag nog skulle kunna hantera den här ansträngningsnivån ett tag till och det var redan för långt upp till Patrik för att jag skulle ha några som helst tankar på att ge mig in i matchen om segern mot någon som jag vet är en snäppet bättre löpare.

Den här situationen passar egentligen mig och mina nerver ganska bra. Jag har inga större problem att trycka på i ensamhet om det är tävling och jag tycker att det känns ganska bra, vilket det kändes. Hade faktiskt en känsla som jag inte har haft på länge, jag kände mig effektiv och ganska lätt, åtminstone där det var platt. Uppförsbackarna (det är en stigning på kanske 30 meter i två etapper halvvägs på varvet) kändes också ganska lugna i och med att jag hade så pass bra marginal bakåt. Jag försökte vara i nuet och bara fokusera på varje steg och inse att ansträngningsnivån just nu faktiskt var hanterlig. (Det svåra för mig, och kanske andra också, är när jag börjar fundera på hur långt det är kvar och hur det ska gå.) Och i nuet kände jag mig faktiskt ganska snabb och lätt.

Strax efter varvning var det en gubbe som sa typ 17:05 eller nåt liknande. Kunde räkna ut att detta gånger två blir drygt 34 minuter vilket även med tillägg av en fartminskning på andra varvet skulle innebära en bättre tid än förra året då jag gjorde 35:35. Jag kände att jag hade gått hårt på första varvet men jag var inte nära någon kollaps och det var lugnt bakåt så jag kunde nästan njuta lite av andra varvet också även om det fanns en del syralidande med i bilden. Jag tappade lite jämfört med första varvet men kom in på helt acceptabla 34:32 om den preliminär tiden stämmer. Patrik var jag som sagt chanslös mot, tror han gjorde 32:48 eller nåt liknande. Bakåt var det ca 2 minuter till trean.

Jag hade ingen GPS-klocka men jag minns att det förra året snackades om att banan var hundratalet meter för lång vilket gör min tid än mer acceptabel i mina ögon då det inte heller är någon speciellt snabb bana. Så väldigt nöjd är jag nu på kvällen. Men jag får inte veta hur den verkliga utmaningen hade gått, hur jag hade hanterat om det hade gått dåligt. Jag hoppas att jag hade tagit det bra också.

Som grädde på löparmoset vann jag exakt samma pris för min andraplats i år som jag fick för tredjeplatsen förra året, en väska med olika plåster från apoteket. ;)