Sista veckorna har jag åter varit löpare på hundra procent. När jag sprang Göteborgsvarvet förra året på lånad nummerlapp och på halvfart (1:26:xx) kände jag en stark önskan om springa det på riktigt och starta i elitledet och verkligen försöka göra en bra tid. Jag tänkte att jag skulle sätta ett riktigt högt mål för att få inspiration att träna genom vintern. Så jag tänkte sub 70, alltså under 1 timme och 10 minuter. Ett respektabelt mål för en amatör. Sen blev ju vintern som den blev med mörker och regn och ingen livslust, förlåt menar löplust. Sen fick jag ont i knäet och det var extremt segt att komma igång och när jag väl kom igång var det inte alls som jag hoppades, att jag skulle vara tillbaka i gammal god form med bara några veckor på hyfsad löpmängd.
Jag kämpade till några veckor på 8-9 mil men det kändes fortfarande skit, det var varken roligt att springa långsamt eller fort, och särskilt fort kunde jag inte ens springa. Jag fick väl ihop knappa 40 mil i mars (det mesta riktigt segt och långsamt). I början av april fick jag till första veckan över 10 mil på nästan ett år, det började kännas bättre. Jag tog beslutet att fram till Göteborgsvarvet enbart satsa på löpning och lämna triathlonträningen till sommaren.
Det känns skönt att vara löpare igen. Inga konstigheter, inga funderingar på vad man ska träna och när det möjligtvis är lite mer plats i fartbanan på Åby simhall. Bara sticka ut och samla mil. För enligt min enkla träningsfilosofi är det det som löpning handlar om. Så länge du springer mindre än 15 mil per vecka behöver du inte fundera på om du ska springa intervaller eller lugna långpass eller tröskelpass eller slipa löpteknik. Ju mer du springer desto bättre kommer du bli. Som Anders Gärderud uttryckte det: "Spring två gånger per dag varje dag i tio år, sen kan du börja köra intervallträning."
Så jag började med pendeljoggen igen, det bästa sättet att kombinera heltidsjobb och en semiseriös satsning på löpning och man får automatiskt de två passen per dag som Gärderud förordar. Problemet är att jag numera har 15 km till jobbet och det är lite för tufft för att springa fram och tillbaka varje dag. Jag har gjort det några gånger men oftast har det blivit någon variant av att ta bussen halvvägs och springa resten och köra hela sträckan på hemvägen eller ta cykeln halvvägs. Det finns många möjliga kombinationer.
Nu har jag i alla fall gjort fyra veckor i sträck på mellan 10 och 13 mil och så sakta börjar jag känna hur ett litet frö till god form börjar gro. Jag har dock väldigt dålig koll på vad detta innebär i rena kilometertider då jag inte haft en GPS-klocka på drygt ett år och inte sprungit några tävlingar eller kända rundor på tid (även min enkla digitalklocka dog för ett tag sen). Enda tiden jag har tagit var förra veckan när jag och brorsan sprang Skatåsmilen på 36:50. Som bäst har jag gjort den på låga 34 minuter. 36:50 på träning känns inte helt tokigt men indikerar kanske inte sub 70 på varvet.
Hoppet är väl i alla fall det sista som lämnar människan och jag hoppas på en formskjuts sista två veckorna innan varvet. Då kanske jag i alla fall kan komma i närheten av mitt pers från 2011 på 1:14:39.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar