Sävedalsloppet Duathlon

Testade mitt första duathlon. Detta borde ju egentligen vara min grej, samma som triathlon men man slipper simma. Sävedalsloppet körde i år för första gången även en duathlon förutom den vanliga löptävlingarna på 5 och 10 km. Man skulle springa 5 km (tillsammans med det vanliga 5 km-loppet), sen skulle man cykla en runda på 19 km och slutligen springa igen, 2,5 km. Det hela kändes lagom långt med tanke på att det har varit lite off-season sen Kalmar för två månader sen. Jag har joggat en eller två gånger i veckan och cykelpendlat till jobbet.

Det var lite speciellt  med cykelbanan, cirka en tredjedel gick på grus och det var ganska backigt och mestadels cykelbana. Speciellt en lång och brant backe i början gick på löst grus. Folk hade väl tänkt lite olika där. Ingen körde på tempocykel, någon hade cykelcross, några mountainbikes och andra typ hybridcyklar. De flesta, liksom jag hade vanliga landsvägscyklar. Jag hade dock bytt däcken till de 28 mm som jag vanligtvis har på min pendelcykel, för att få lite bättre fäste på gruset.

Jag kände mig väldigt osäker på min löpform med tanke på hur lite jag har löptränat sista månaderna, så jag ställde mig en bit bak i starten. Hade egentligen som enda mål att ta mig igenom löpningen under 4:00/km. Tävlingsadrenalinet gjorde dock att det ändå gick ganska snabbt även om jag försökte bromsa. Det var ganska många ungdomar som sprang 5 km och det var en riktigt härlig startrusning första kilometern, jag hade säkert 40 pers före mig efter 500 meter. Blev positivt överraskad av kroppen som verkade klara att hålla sub 3:30 fart mer än nån kilometer, så jag började plocka placeringar så att jag till slut låg tvåa i duathlon-klassen och 4-5:a totalt efter att gått om både Jonas Örarbäck och Martin Flinta, bara Anton Bengtsson halvminuten före. 17:19 på 5 km lite knixig löpning är jag helnöjd med. 3:26/km.

Problemfri växling till cykel men märkte att jag hade Flinta i rygg ganska snart. Stark som han är på cykel kom han om och förbi mig i första grusbacken. Sen blev det solocykling resterande del. Försökte ändå trycka på hela tiden för jag visste att Jonas Ö är en stark cyklist och nog inte kan ha varit så långt bakom. Cykel och däckvalet funkade bra, lite slirigt med landsvägshjul på gruset genom Delsjöterrängen men inga incidenter. Tillbaka för växling på Vallhamra IP var det lite oklarheter hur man skulle cykla, en del cyklade motsols för att komma in på vallen där växlingen var och andra (och jag) cyklade medsols, som jag tror var det som var menat.  Skilde nog inte så mycket dock. Ser Flinta komma ut på löpningen när jag nästan är inne för växling, får höra att jag är tvåa och blir lite överraskad då jag trodde att även Anton var före. (Fick veta sen att han hade blivit felvisad direkt ut på cyklingen och hamnat långt bak, tråkigt.)

Trots ganska hård cykling så höll benen bra även på sista löpningen, hade dock inte så mycket att springa för då Martin var över minuten före och jag inte såg någon bakåt, så tempot blev lite lägre, 3:40/km.

Kul tävling och en kropp som var snäppet starkare än vad jag trodde. Lite barnsjukdomar i arrangemanget, så som att vägvisningen var lite sådär. Men hoppas att dom kör nästa år också för det är kul med duathlon och det finns inte så många tävlingar.

Säsongsavslutning på Tjörn

Efteranmälde mig till Tjörn Triathlon, halvironmandistans, eftersom formen kändes så bra efter Kalmar. Plus att det trots regn förra året var en väldigt fin tävling.

Jag hade inte så mycket repsekt för distansen i år som förra året då det var det längsta jag dittills hade gjort som triathlontävling. Kanske nästan hade lite hybris. Hur som helst var inställningen främst att ha det kul. Och att slå förra årets tid.

Det blåste rätt rejält när jag kom upp till Skärhamn strax efter kl sex igår morse, annars såg det ut att bli en fin tävlingsdag. Hämtade ut startkitet (hade råkat bli anmäld som Mattias Jansson istället för Jonson). Fixade i ordning i växlingsområdet. Valde att köra med lite mer minimalistisk packning på cykeln. En 7 dl flaska Vitargo, en bar, tre gels. Inget extra tubdäck, bara en punkaspray och en kolsyrepatron.

Simningen gick bra, försökte hitta fötter att ligga på, kände mig lugn hela vägen. Kom upp efter 34 minuter, 5 minuter bättre än i fjol.

Hade en oproblematisk växling på några sekunder över en minut vilket gör att man bara där kommer om 20-talet andra tävlande. Cykelskorna klipsade, hade både linne och en långärmad tunn cykeltröja under våtdräkten då det var lite svalt på morgonen.

Jag märkte när jag kom ut på cykelbanan att jag har höjt mig ett snäpp i simningen, förra året fick jag börja med att cykla om ett hundratal redan på första milen, nu var det betydligt glesare och jag cyklade redan från början med folk som höll ungefär samma fart som jag. Hade en ok känsla hela cyklingen, det var tuff motvind på 169:an tillbaka till Skärhamn men samma för alla, bara att skita i att det går långsamt, krypa ihop så mycket som möjligt, och inte slita ut sig i onödan. Cyklade på 2:23, fem minuter snabbare än förra året, utan att känna mig särskilt sliten. Hade nu ca 10 minuter till godo på förra årets tid och var vid gott mod. Återigen oproblematisk växlings, ca minuten. Gick ut ganska försiktigt på löpning och hoppades hitta en skön känsla, höll mig runt 4-fart första milen och det kändes som att jag hade en växel till.

Men sen gick det utför ganska snabbt, började få magsmärtor, drog ner på tempot för att se om det hjälpte, det gjorde det inte så mycket. Fick göra två toastopp och sänka tempot. Lyckades i alla fall ta mig i mål och var nöjd med det. Pga bufferten jag byggt upp under cyklingen och simningen slog jag också förra årets tid om än bara med en halvminut. Halvnöjd med insatsen men ändå glad att jag ställde upp, varje gång lär man sig nåt. Igår lärde jag mig vikten av att få i sig dryck och näring som man testat på träning, vet inte om det var det som var orsaken igår, eller om det var kroppen som inte var återhämtad efter Kalmar eller om det bara var en dålig-mag-dag eller lite av varje.

Det har varit en rolig tävlingssäsong där kronan på verket självklart var Kalmar Ironman som gick så bra. Nu blir det lite säsongsvila innan jag planerar vad jag ska hitta på nästa år. Det enda jag har planerat hittills Sandsjöbacka Trail Marathon i januari och Öppet spår i februari. Blir skidtävlingspremiär för mig. Har inte bestämt mig än hur mycket jag ska gå in för det, svårt kanske att ha ett tidsmål med en sån tävling som handlar så mycket om väder och skidföre.

På topphumör ca 60 km in på cyklingen. Bild: Markus Lihnell

Formen håller i sig

Var lite osäker på hur hårt en Ironman skulle ta på kroppen. Skulle man inte bli sig själv på flera månader? Av denna anledning var jag lite skeptisk till att följa med på klubbens årliga resa upp till Dalarna för Vasastafetten. Blev dock övertalad och följde med. Jag vilade helt två dagar efter Kalmar, var ganska stel i kroppen och svettades lite extra mycket på natten. På tredje dagen testade jag dock att jogga lite, t o m med några fartökningar barfota på gräs. Tyckte att det funkade. Inget som värkte, fortfarande lite stel bara. På fjärde dagen simmade jag med några kompisar, nästan en Ironmansimning, inga problem, snabbare än i Kalmar t o m. I och för sig lugnt vatten. På femte dagen joggade jag igen och försökte mig på lite längre sträcka tävlingsfart, typ 3:30. Kändes ungefär som vanligt.

Uppe på Vasastafetten sprang jag i år sträcka tre, mellan Mångsbodarna och Risberg. Var lite orolig hur det skulle gå. Uppvärmning var tung. Det var i och för sig skitvarmt. Tyvärr blev dock vårt lag diskat på sträckan innan min, då Patrik väggade totalt i värmen och i princip blev tagen av banan av funktionärer när han var desorienterad ute på en myr. Vi fick i alla fall fortsätta fast utom tävlan och jag kunde springa iväg utan nån press. Maxade ändå och slog faktiskt pulsrekord, 170 i maxpuls och 160 i snitt. (Jag har väldigt låg maxpuls, när jag ligger över 150 är jag rejält ansträngd.) Det är svårt att bedöma farten med tanke på terrängen men jag tyckte att jag höll hyfsat. Trots vårt lags diskning blev det i alla fall en rolig dag då både vårt damlag och vårt mixedlag tog varsin tredjeplats.

Igår körde jag Råda Triathlon, några stenkast från där jag bor. Var med för andra gången i år och det gick faktiskt riktigt bra. Fick ju panikångest där senast i simningen. Känns dock som jag höjt mig ett snäpp i simningen för nu kände jag mig lugn hela vägen och simmade två  minuter snabbare än sist, 1:42 per 100 meter enligt klockan, vilket är det snabbaste jag simmat någonsin på sträckor längre än 100 meter. Dom har flyttat simningen så att man numera får springa typ 400 meter på grusväg för att komma till växling, detta gynnar mig som gammal barfotafantast, kom om så många att det inte var så många kvar att cykla om. Vanligtvis på dessa triathlonkvällar brukar jag cykla om säkert 30-40 pers, nu var det nog inte fler än 10. Cyklingen var kontrollerad, lite sämre tid än sist men det blåste och regnade en del. Kände mig pigg vid T2 och satte full fart. Lyckades till slut komma nästan ända längst fram, bara slagen av Anton Bengtsson. Var före flera som jag aldrig varit före tidigare, bland annat Peter Oom och Eva Nyström. Riktigt nära att kräkas i målet dock.

Så formen verkar hålla i sig. Kanske är det tillfälligt men jag väljer att haka på tåget och kör därför även Tjörn Triathlon nu på lördag, halvironmandistans. Hoppas att det inte regnar i år igen så kan det nog bli en riktigt fin tävling.

Kalmar Ironman 2015

Plötsligt står man då i hamnen i Kalmar med våtdräkten på och är kissnödig. Ett år har gått sedan jag och några kompisar anmälde oss till detta upphaussade äventyr. Jag har tänkt jäkligt mycket på det under året, och faktiskt tränat ganska bra också. Jag har varit riktigt nervös sen vi anlände till Kalmar två dagar tidigare, ibland haft svårt att veta vad jag ska göra, bara blivit sittande på en stol och tittat rakt fram, som paralyserad, knappt sovit på två dygn, varit frånvarande i alla konversationer som inte varit nervösa samtal om detaljer angående loppet, vad ska man ha med sig för energi, vilka punkalagningsgrejer? Den värsta krisen var när jag strax innan bike check-in kvällen innan hittade två små hål i mitt tubdäck bak, inte så att det hade läckt ut någon luft men jag var övertygad om att det skulle gå sönder när som helst. Blev dock lugnad av kompisarna att det bara var ytliga skador på däcket och att det inte var nån idé att sätta på reservdäcket redan innan start. Jag hade lämnat in cykeln och luften var kvar när jag hade kollat trycket på tävlingsmorgonen. Nu fanns inget mer att göra åt materialet. Nu var det bara jag och mitt lopp.

06:55 ljuder första tutan och proffsen sticker iväg. Pulsen går upp. Jag, Jonas S, Jonas H och Joakim står i gruppen som planerar att simma på ca 1:10, det är självseedning som gäller och man får nettotid från när man går ner i vattnet. Jag hade tidigare under veckan testat att simma hela distansen för första gången, det gjorde jag ganska lugnt på 1:13 så jag tyckte inte att jag överskattade min förmåga genom att stå där. Det var i och för sig i en lugn insjö, nu var det hav och 12 sekundmeter vind och ganska rejäla vågor längre ut, något som skulle visa sig ta ut sin rätt på tiderna och även för de ca 40 tävlande som fick bryta redan under simningen.

Långsamt börjar ledet röra sig mot vattnet. Lite overkligt, lite häftigt och ganska fokuserat hoppar jag till slut ner i vattnet, under någon sekund känner jag bara vattnet runtomkring mig och det skulle kunna vara starten på vilken simtur som helst, sen kommer jag upp till ytan igen och ser den mäktiga synen av hundratals människor som liksom jag tränat för detta tillfälle under flera månader eller kanske år. Jag känner mig gripen av allvaret men ändå faktiskt laddad och exalterad, och än så länge lugn. Ingen panik.

Första halvkilometern går rakt mot vågorna och det är rejält guppigt och svårt att navigera, jag försöker hålla mig lugn och simma åt samma håll som alla andra och hoppas att jag då hamnar rätt, får bara ibland en skymt av första bojen där vi ska svänga vänster, norrut mot Ölandsbron. Det är svårt att bedöma tiden i vattnet men det känns som att det tar en evighet att komma till första svängen. Tillslut där och nu vet jag att det är nästan en kilometer rakt norrut med vågorna från sidan. Håller mig fortfarande lugn, andas lugnt, accepterar vågorna, vet att första halvan av simningen är värst, sen ska men med vågorna inåt hamnen igen och sista kilometern går i sjölä innanför vågbrytaren. Navigerar lite fel efter norra vändningen, jag och flera andra blir vinkade åt rätt håll av funktionärer på en båt. Försöker surfa med vågorna på vägen tillbaka mot hamnen. Skönt att vara inne på lugnare vatten. Blir lite trångt in under första bron, men ingen fara. Efter andra bron ser man swim-exit 200 meter längre bort och det är medströms. Fylls av glädje. Fy fan, jag är på väg! Har nojat mycket för simningen då det är min sämsta gren och då jag ibland fått panikångest under masstarter. Måste dock säga att självseedningen i Kalmar funkar utmärkt och att de allra flesta uppskattar sin förmåga väldigt bra, det kändes som att jag höll jämn takt med alla runt omkring mig. Kollar på klockan för första gången när jag kommer uppför rampen, 1:17, helnöjd med det med tanke på de ganska tuffa förhållandena, men mest nöjd med att jag jag klarade simningen utan mentala svackor. Så häftigt att vara uppe ur vattnet. Cykla och springa kan jag, det har jag gjort hela livet.

Från swim-exit är det bara ca 50 meter till att man tar sin påse med grejer man behöver till cykeln och därefter ombytestältet. Får snabbt tag på påsen som bara innehåller min hjälm och race-belt med nummerlapp. I ombytestältet är det fullt av folk på bänkarna, har aldrig fattat varför folk tar så lång tid på sig i växlingarna. Jag sätter mig inte ner, drar av mig våtdräkten och lägger den i samma påse som tidigare innehöll hjälmen, sätter på mig hjälmen och knäpper den, sätter på mig race-belt och springer mot cykeln där jag har skorna färdigiklickade i pedalerna. Hittar cykeln utan problem och springer vidare med den mot bike-out. Upp på cykeln och klarat T1 på strax över 2 minuter.

Jag har fått många råd från erfarna Ironman-deltagare, vissa har jag tagit till mig och vissa inte lika mycket. Men en sak som jag själv har missat på tidigare på kortare tävlingar är att gå ut för hårt i början både på simning, cykel och löpning. Vid växlingen i Kalmar och i början av cyklingen är det ett enormt publikstöd och man känner sig som en rockstjärna, adrenalinet stiger till öronen och det känns rimligt att gå ut i sådär 50 km/h. Försökte verkligen att lugna mig själv, rulla försiktigt medan jag spände åt skorna och sen långsamt komma upp i marschfart. Släppte förbi ett par ivriga själar på väg mot Ölandsbron. Mitt lopp, mitt tempo.

Ut på cyklingen. Bild: Maria

Efter bara ett par kilometer kommer man upp på Ölandsbron som direkt stiger 40-50 höjdmeter vilket är största klättringen på den annars flacka cykelbanan. Här går man även rakt mot 12 sekundmeters motvind så det är bara att acceptera att det inte går fort, ingen idé att ha nån brådska, det finns gott om tid att cykla sig trött på. Eftersom jag ändå är betydligt bättre cyklist än simmare ligger jag i omkörningsfil i princip hela den 6 km långa bron, här är det omöjligt för de tävlande att följa reglerna om att man ska ha 10 meters lucka till framförvarande då det är så många som sticker ut samtidigt. Cyklar om ett pärlband av säkert 100 personer över bron. Trampar på ganska bra utför på bron men kommer på grund av motvinden knappt upp i 30 km/h.

När man kommer till Färjestaden på Öland efter bron svänger man söderut. Det är inte längre motvind men istället en kraftig sidvind, vet inte hur mycket detta påverkar rent effektmässigt men det är mentalt ganska jobbigt. Fortsätter att cykla om ganska många som har simmat bättre än mig, blir också omcyklad av några, de flesta av dessa kommer jag dock byta plats med under stora delar av cyklingen. Försöker komma in i en harmonisk cykling och tänka på att äta och dricka kontinuerligt och lagom och inte bli upphetsad och jaga placeringar. Jag har mycket krafter kvar men det är många timmar av tävlingen kvar också. På cykeln har jag en 7 dl flaska med sportdryck mellan armarna på styret. Bakom sadeln har jag en 5 dl flaska till hälften fylld med energigel och hälften vatten (efter tips från Ralph). Tanken är att ta kontinuerliga sippar från energigelflaskan under hela cyklingen (för att slippa krångla med att öppna gelförpackningar) och att byta ut flaskan mellan armarna och ta nya vid stationerna med växelvis sportdryck och växelvis vatten beroende på vad jag känner för. I den lilla väskan på stången bakom styret har jag 3 st bars där jag klippt upp förpackningen, samt ytterligare 3 gels. Bakom sadeln har jag även förberett för 2 st eventuella punkor med ett använt ihoprullat tubdäck, en punkaspray, däckavtagare, rakblad (för att skära bort däcket om jag inte skulle få av det) samt två stycken kolsyrepatroner.

Man kan säga att cyklingen är ganska lång och egentligen händelselös. Man är utlämnad åt sina egna tankar. Ibland kan man känna att det är jävligt långt kvar, har inte kommit halvvägs ännu. Jag frågar mig själv om jag är trött. Svaret är väl nja, inte så värst, skulle kunna trycka på bra mycket mer om det inte väntade ett marathon att springa efteråt. Mest är jag trött på bruset i hjälmen av den eviga sidvinden och stelheten i nacken av att sitta som en apa. Det är skönt när man ibland kan resa sig upp från aeropositionen när det kommer en skarp kurva eller en liten uppförsbacke, få sträcka ut lite i nacken och armarna. Jag byter flaska för första gången vid ca 70 km, byter till vatten, häller en del över mig och dricker en del, det börjar bli varmt men inte plågsamt varmt. Det glesar ut lite i cykelledet men jag fortsätter att cykla om duktiga simmare men sämre cyklister kontinuerligt. Nånstans runt 80 km får man en otroligt skön medvindsträcka när man cyklar tillbaka västerut på öland. Det blir tyst från vindbruset och jag trampar på ganska lätt i 50-60 km/h. Efter det är det åter ett par mil norrut med sidvind innan man kommer till Färjestaden igen efter drygt 100 km. Kollar inte så mycket på klockan vilken hastighet jag håller, har inte heller nån wattmätare, kör på känsla. Cyklar om Emma Igelström strax efter 100 km.

I en vänstersväng inne i Färjestaden händer något märkvärdigt. Det är ett grymt publikstöd hela vägen. Just här står en grupp människor och gör vågen för mig, jag ger dom en slängkyss som tack. Sen bryter jag ihop och börjar gråta. Hulkar och gråter och trampar vidare. Jag har tänkt på den här tävlingen så länge. Skrattar åt mig själv och min emotionella inkontinens. Gråter lite till. Nu jävlar ska vi bränna på i medvinden över bron tillbaka till fastlandet.

Medvinden är fantastisk. Först ligger jag ner i aeroställning och trampar på lite lagom vilket ger ca 50 km/h. Sen märker jag att det är helt tyst från vind, jag har på grund av den starka medvinden relativ nollvind och märker att jag lika gärna kan sätta mig rakt upp och trampa lika fort. Sitter alltså rakt upp, totalt oaerodynamiskt och trampar på lätt i över 50 km/h, som att jag flyger över sundet. Fucking fantastisk känsla, känner mig övermänsklig.

Efter att jag flugit över Kalmarsund kommer jag strax tillbaka in i Kalmar efter 120 km för vändning ut på den kortare cykeldelen norr om Kalmar. Publiken är enorm. Inga ord finns att beskriva. Det får bli en bild som jag tror är härifrån:

120 km gjorda, 60 km kvar. Bild: Maria

Två tredjedelar gjorda, fortfarande känner jag mig stark. Bara ont i nacken och i baken. Börjar nu fundera på det som skall komma. Marathonet. Jag har sprungit över 20 lopp på marathondistansen eller längre under mitt liv. Jag ser mig själv som en ganska erfaren och god löpare. Det finns ett visst självförtroende men ingen säkerhet, jag har aldrig sprungit så långt efter 18 mils cykling. Och mitt viktigaste mål med denna tävling är att klara den. Kör hellre konservativt än att försöka spänna bågen. Sista 6 milen cykling blir därför med den efterföljande löpningen i åtanke. Det är lite kringelikrokig cykling på landet norr om Kalmar, större bilvägar, mindre landsvägar, bostadsområden och ibland på cykelbanor. Jag börjar bli tröttare men mest av allt vill jag komma ut på löpningen och slippa sitta på cykeln. Fortfarande plockar jag placeringar, blir omkörd av någon enstaka som jag oftast kör om igen efter ett tag. Folk börjar tröttna nu och jag känner mig fortfarande relativt stark. Sista 2-3 km in mot Kalmar tar jag ner intensiteten ännu mer, tar ur fötterna ur skorna och trampar på lite lätt med fötterna ovanpå skorna sista 500 m. Hur ska det kännas att hoppa av cykeln och börja springa. Kommer fram till linjen och hoppar av cykeln efter 5 timmar och 14 minuter i sadeln. Benen funkar. Skönt att känna asfalten under bara fötter. Hänga upp cykeln, ta run-bag, in i tältet igen, sitta ner 30 sekunder, på med strumpor och skor, keps, en gel i handen, och ut. 2 min 14 s på T2. Nu börjar dödsmarschen.

För det känns så om man som löpare är van vid löptävlingar. Tvingar mig själv att hålla nere tempot, tassa på så lätt som möjligt första 2 km genom centrum med fortfarande enormt publikstöd. Stannar 30 sekunder och pinkar vid första vätskan. Vätskestationerna ligger varannan kilometer vilket inte är överdrivet i värmen och med en kropp som redan från löpstart ligger på gränsen energi och vätskemässigt.

Man springer tre varv om 14 km där första 2 km går genom centrum med dubbla publikled stora delar. Sen ut i villakvarter där det fortfarande är publik så gott som varje meter av banan. Helt otroligt. Jag låter kanske som jag är köpt av Ironman corporation men det är jag faktiskt inte, arrangemanget är superproffsigt och både funktionärer och publik är de bästa jag sett. Tack som fan!

Första varvet är helt ok, håller i handbromsen och tänker på hur långt det är kvar. Häller vatten över mig vid varje chans. Andra varvet får jag börja kämpa men det funkar fortfarande att hålla ca 4:45/km. När jag passerar halvvägs på löpningen har jag ca 1h45min att klara 10 h. Ska väl gå, men jag orkar inte lägga mer press på mig själv att klara vissa tider. Målet var att genomföra detta, helst utan att gå sista milen. Kan dock inte släppa tanken på 10 timmar. Försöker vara i nuet. Just detta steget jag springer värker lite i låren men det är hanterbart. Inte mer än 13-14 på en 20-gradig Borgskala. Försöker njuta men det blir svårare att orka tacka publiken som hejar på. Snackade med en kille på första varvet som sa att på tredje varvet kommer det kännas som att kroppen vill stänga ner. Och lite så var det. Kroppen började liksom tycka att nu får det fan vara nog med galenskapen. Hehe.

Man får ta till alla löjliga hjälteramsor. When the going gets tough... / An Ironman is like wrestling a gorilla, you don't stop when you're tired, you stop when the gorilla is tired. Så löjligt alltihop men samtidigt så jävla blodigt allvar. Jag vill vara en Ironman. ;)

Med 10 km kvar har jag 52 minuter på mig. Det ska väl gå men jag är inte säker. Väggen kan komma, krampen kan komma. Räknar ner kilometerna. Till slut kommer jag in i Kalmar centrum för sista gången, 1500 meter kvar. Kan t o m höja farten lite in på upploppet.

Fan va gött! Bild: Maria

Så står man där till slut i målfållan, lite löjligt leende efter 9 timmar, 58 minuter och 30 sekunder (avslutande maran på 3 h 21 min). Ett Ironmanår är slut. Allt funkade. Inga större missar. Tror jag disponerade krafterna bra. Kom upp från simningen på plats 605, avancerade på cyklingen till plats 223 och i mål på plats 102. 98:a av herrarna, 22:a i min åldersklass. Ingen kvalificering till Kona men det har jag ändå inte råd med.

Tack till alla nära och kära som har stått ut med allt Ironman-snack och alla träningstimmar. Tack till all fantastisk publik i Kalmar och alla fantastiska funktionärer. Jag kommer tillbaka till Kalmar igen men troligtvis inte nästa år då det just nu är en enorm hets på platserna som jag inte orkar bry mig om.

Till sist en bild från Heroes hour, när de sista tävlande går i mål, de som varit ute i nästan 16 timmar.

Heroes hour. Bild: Maria

Åstol runt 2015

Lite oplanerat hängde jag med några klubbkompisar till aquathlon-tävlingen Åstol Runt. Aquathlon innebär, om jag förstår det rätt, till skillnad från Swimrun att det bara är ett simmoment och ett löpmoment. Alltså att man inte hoppar i och ur vattnet flera gånger. Dessutom får man inte ha några hjälpmedel för simningen förutom våtdräkt. Som ett triathlon fast utan cykling.

Redan på förhand visste jag väl att detta upplägg inte skulle gynna mig, speciellt inte då simningen som är min klart svagaste gren, i denna tävling var så pass lång i relation till hela tävlingen. 1700 meter simning (som skulle visa sig vara snarare 2000 meter) och sen 6,9 km löpning. Men jag hängde med för att jag behöver öva simning i tävlingssituation och för att det var en kul utflykt till den lilla bilfria ön mellan Marstrand och Tjörn.

Angående simning så har jag faktiskt under veckan kört två rejäla simpass (rejäla i min värld), nämligen runt bägge öarna i Stora Delsjön, både i tisdags och i fredags. Jag minns att jag gjorde detta en gång förra sommaren och gjorde det på 40 minuter (drygt 2000 meter). I tisdags gjorde jag det också på 40 minuter. I fredags trodde jag att det gick ungefär lika bra, kanske hade det t o m gått lite fortare, men när jag kollade på klockan visade den 46 minuter. Skit! Jag tränar och blir sämre alltså. Distansen på klockan var nästan exakt samma så det var ingen felnavigering. Ja, ja, man kanske kan ha bra och dåliga simdagar, men det är konstigt att jag inte märker under tiden om det går bra eller dåligt.

Åstol då? Eftersom jag inte hade några ambitioner att placera mig så var jag inte speciellt nervös. Vi simmade ett varv runt ön och det var lite vågigt ibland men simningen kändes stabil, brände mig bara lite på handleden på en brännmanet. Själva simningen tog 41 minuter (enligt min klocka 2020 meter) så då var jag åtminstone tillbaka till tisdagens form med tanke på vind och vågor. Av med våtdräkt och sen löpning, tre varv på en knixig slinga runt ön. Lyckades hålla 3:38/km vilket känns ok med tanke på att det var många tvära svängar och sicksackande förbi andra löpare. Dock var jag alldeles för långt från täten redan från löpstart för att ha någonting med de högsta placeringarna att göra. Blev 28:a totalt av ca 160 tävlande. Fin tävling får jag säga.

På kvällen igår efter att jag kom hem cyklade jag en riktigt rolig runda med linjecykeln, det har blivit mest tempocykel sista tiden men nu märkte jag hur roligt det är med "vanlig" racercykel, mycket piggare i klättringar och svängar, körde en timma med ganska mycket backar, bland annat Strava-segmentet från Allum upp till Kåsjön som bara det har 117 höjdmeter. Fin runda i kvällssolen.

Idag har jag avslutat veckan med ett riktigt långpass löpning vilket var längesedan. Har haft lite svårt att ta mig ut på löplångpass i år, det har inte känts kul, detta var ju mina favoritpass förr. Valde därför att börja riktigt lugnt och lunka på utan press, mestadels rotiga småstigar. Det slutade med att jag var ute i tre timmar och sprang 34 km utan att bli alltför sliten. Det gick ju ganska långsamt, 5:22/km men jag tror att det var ett bra pass.

Träningsmässigt har veckan landat på dryga 12 timmar fördelat på drygt 2 timmar simning, 3,5 timmar cykel samt knappt 7 timmar löpning. Bra vecka, även om man i dessa sammanhang alltid kan träna mer. Såg att Jan Frodeno som nyligen vann Frankfurt Ironman på 7h49min tränar upp till 45 timmar per vecka.

Lite uppdatering

Läget inför Kalmar, som nu är mindre än två månader bort, är ok. Men inte jättebra. Frågan är i och för sig om man kan känna sig helt förberedd inför en sån här utmaning? Hittills i år har jag inte genomfört hela distansen av någon av delmomenten. Som längst har jag simmat 2,8 km (vilket kändes ok), cyklat 140 km på tempocykeln (vilket också kändes ok med 33 km/h-snitt, dock med 2 fikapauser och jag var inte jättesugen på att springa en mara efteråt). Som längst har jag väl sprungit något långpass på ca 30 km.

Jag har egentligen inte kommit igång med riktigt triathlonspecifik träning förrän sista två veckorna, men de har varit bra, ca 13-14 timmar, ungefär 5-6 timmar cykel respektive löpning och nån timma simning ofta fördelat på två pass.

Det jag märker angående löpningen är att jag helt har tappat farten och känslan bara några veckor efter Göteborgsvarvet då jag ändå var i nära toppform löpmässigt med 1:14:02. Vet inte om det beror på att jag gått från ca 11 mil löpning per vecka till 7-8 eller om det är ökningen i cykling som gör att jag känner mig tung. Spelar inte så stor roll då jag inte planerar några mer löptävlingar i år och inte heller planerar att springa snabbare än kanske 4:15-fart i Kalmar. 

Jag har egentligen inget tidsmål i Kalmar men så klart surrar lite siffror i huvudet och det skulle kanske inte vara omöjligt att gå under 10 h om jag har en bra dag. I så fall via en 1:20-simning, 5:20-cykling och en 3:10-mara plus 10 min i T1+T2. Men så klart är detta okänt territorium för mig så det kan också bli 11-12 timmar.

Jag försöker att inte sätta några mastodontmål med träningen, siktar på att hålla den nivån jag haft de sista två veckorna, alltså att försöka träna ca 2 h per dag, 14 h per vecka. Känner dock att några rejäla långpass på cykeln, typ uppåt 20 mil inte skulle sitta fel, både för själva cyklingen i sig men också för att inte vara helt slut efter 5-6 h i sadeln.

Återkommer.

Gothenburg Triathlon 2015

Eller Göteborg triathlon som man skulle säga på svenska. Jättefin tävling som arrangerades för andra året och nu bytt plats till Rådasjön som ligger några minuters cykeltur från min dörr. Detta var triathlonpremiär för mig i år och jag kände mig lite nervös inför simningen. Löpningen funkar bra eftersom det är nästan det enda jag har tränat sista månaderna och cyklingen funkar ok också även om jag bara kört två pass på tempocykeln, men det har blivit ganska mycket transportcykling under vintern/våren.

Anledningen till att jag var nervös inför simningen var dels att jag kört ett (1) simpass de sista 2 månaderna och det var 1500 meter i Valhalla i måndags som kändes precis som det borde efter att jag inte har simmat på två månader och redan innan dess var en ganska medioker simmare. Dels var det också pga att det är snorkallt i vattnet, 14 grader, vilket är på gränsen till när man enligt reglerna ska korta ner simbanan. Detta gjordes något, från planerade 1500 meter till 1150 meter. Jag tackade för varje meter den kortades ner. Enligt väderprognosen fanns det även risk för åska och jag hoppades kanske att man skulle ställa in hela simmomentet, men så blev det inte och det kom heller ingen åska.

Simningen blev precis lika, om inte mer, vidrig som jag hade fruktat. Började hyperventilera direkt från start och kunde inte lugna ner andningen förrän sista 2-300 meterna. Jag försökte köra tvåtaktsandning för att inte ha ansiktet så mycket nere i det kalla vattnet men det hjälpte inte mycket, hade panikkänslor hela första varvet, fick bröstsimma stora delar av detta för att försöka lugna ner mig. Kände mig riktigt dålig.

Till slut kom jag i alla fall levande upp ur vattnet efter drygt 24 minuter, 9 minuter efter täten, på plats 50 typ (av drygt 100 startande på den olympiska distansen). Fick till en hyfsad växling även om jag velade lite med om jag skulle dra på mig armvärmarna eller inte, det slutade med att jag sket i dem eftersom de var krångliga att få på när jag var blöt och kall.

Jag längst ner i backen. Äntligen uppe ur det vidriga vattnet.

Växling 1. Funderar på om jag behöver armvärmare eller inte.

Cyklingen var fyra varv runt Rådasjön, varje varv 10,4 km, så totalt 41,6 km. Jag känner till banan väl eftersom det är mina hemtrakter och var till och med ute och körde fyra varv på den förra helgen. Detta var nog ganska bra då den både är ganska backig (ca 450 höjdmeter totalt) och teknisk med en del lite svåra svängar där det är bra att veta hur mycket fart man kan våga komma in med. Första varvet var det uppehåll och torrt på marken, det kändes bra och jag susade om säkert ett tjugotal tävlande bara på första varvet (det enda positiva med att vara en relativt dålig simmare, att man får en positiv cykling och löpning). Efter första varvet började det regna lite och blev blött på marken så man fick ta det lite lugnare i kurvorna. Jag kände mig bra hela vägen, drack ca 4 dl sportdryck och fick även i mig en av de två geler jag hade tejpat på ramen. Jag lyckades hålla nästan 36 km/h i snitt vilket jag tycker är bra på den banan som har flera backar där man får gå ner på lättaste växeln och kämpa för att hålla styrfart. Tror att jag hade bland de bästa cykelsplittarna (förutom vinnaren Erik Holmberg som slog mig med fem minuter på cykeldelen).

Innan regnet.

Tror att jag växlade in från cykeln på cirka tiondeplats. Sprang om två löpare ganska direkt på första varvet. Fin löpbana som gick på grusvägar med lite småbackar in i Gunneboskogen. Resten var ganska odramatisk, jag försökte hålla tempo men hade egentligen ingen att jaga, de framför var för långt fram att nå och bakom såg jag ingen som hotade (i och med att sista kilometern på varvet var ut till en vändpunkt fick man ganska bra koll på de framför och bakom). Löparbanan var lite kort, ca 9,5 km och den tog mig  36:08, 3:49/km. Tror kanske att det var snabbaste löpsplit (det finns inte exakta tider upplagda ännu), tvåan Anton Bengtsson hade troligtvis något liknande. Kom in på 2:12:47 och en åttonde plats totalt, 12 minuter efter segraren Erik Holmberg och 8 minuter efter tvåan Anton Bengtsson. Nöjd med det då jag är så usel på att simma och tidsdifferensen fram till de första är i princip det jag tappar mot dem på simningen.

Löpning.

I mål.

Nu hoppas jag på att det blir lite varmare väder så att jag kan träna på simningen utan att frysa ihjäl. Tack till arrangörerna av Gothenburg Triathlon. Kanonevenemang!